Artilleri historik

Arkiv med forskningsplatser Artillerimuseets samlingar

Artillerisamlingar utanför Artillerimuseet Traditionsenhet

1700-talet

Vårt artilleri var organiserat i ett enda förband, det Kungliga Artilleriregementet. De ingående enheterna fanns ifrån Finland i norr till nuvarande Tyskland i söder.

Artilleripjäserna sköt mot en fiende man kunde se från pjäserna och man hade förbindelse med chefen för hela armén med hjälp av ordonnanser, flaggsignaler eller signalraketer. Pjäserna var framladdade och normalt skjutavstånd var ca 300-500m. Pjäserna drogs av hästar medan personalen gick bakom men i närheten av fienden av manskapet eller av speciella s k aktionshästar. 1794 organiserades artilleriet i fyra Artilleriregementen benämnda efter kungatiteln : Svea, Göta, Wendes och Finlands artilleriregementen.

1800-talet

Under början av 1800-talet lämnade vi Finland (1809) och Tyskland (1814). Norge blev i union med Sverige 1814. Artilleriet kunde transporteras med personalen på vänsterhästarna och på den s k föreställaren vilket kallades åkande artilleri eller på alla hästarna i spannet vilket kallades ridande artilleri. Erfarenheter från kriget mot Napoleon gjorde att ett nytt artillerisystem sattes upp ” Kongliga Raketcorpset” vilket kunde skjuta raketer med olika verkan.

Fortfarande sköt artilleriet mot en fiende som man kunde se och sambandet med arméchefen var som tidigare. Infanteriets musköter med rundkula byttes nu mot ett räfflat vapen vilket gjorde att den numera avlånga kulan genom sin rotation kunde gå längre och därmed träffa artilleristerna vid pjäserna. 1863 infördes ett räfflat men framladdat artillerisystem.

För att öka eldhastigheten infördes bakladdning 1881.

1900-talet

Eldhastigheten berodde till stor del på att man var tvungen att flytta fram pjäsen efter varje skott innan man kunde skjuta nästa.

För att komma till rätta med rekylen försökte man dämpa denna genom gummipackningar, spiralfjädrar mm. Den lösning som vi fortfarande använder är att dämpa och återställa eldrörets läge med hjälp av vätskor och gaser som finns i separata cylindrar fästa vid eldröret. Vår första pjäs med detta system var 7,5cm kanon m/02.

Erfarenheterna från 2:a världskriget innebar att man måste skjuta längre än man såg från pjäsen varför särskilda eldledare infördes.

För att kunna höja eldröret mera måste draganordningen för pjäsen kunna delas så att rekyl möjliggjordes vid höga uppsättningar, för att minska rekylen infördes även mynningsbroms vilken riktade en del av krutgaserna så att eldröret bromsades upp.

Sambandet mellan eldledaren och pjäserna sköttes med trådtelefoni eller telegrafi. Man kunde även leda eld från luften med eldledare i ballonger. På 1940-talet kom 2watt radio som möjliggjorde telefoni.

Att utnyttja mynningsflamman på fiendens artilleri nyttjades av eldledningsförbanden genom att dessa mätte riktningen till denna från flera kända platser (avskärning) och där linjerna möttes var målet. Att nyttja bara ljudet av mynningsknallen gjordes av ljudmätförbanden som placerade ut väl inmätta mikrofoner och utvärderade tidsdifferensen när ljudet nådde de olika mikrofonerna. Att nyttja både knall och ljud gjordes också varvid man mätte tiden från mynningsflamman till ljudet och därmed fick fram avståndet, var sedan platsen där man fanns noga bestämd kunde riktningen också fås med hjälp av olika instrument. Efter kriget kom radarstationer vilka kunde lägesbestämma artilleri genom mätning på den uppåtgående projektilbanan varefter man kunde utvärdera pjäsplatsen. Metoden man använde vid eldgivning var att pjäserna fanns inlagda och man hade målet inlagt. Detta gav en riktning och ett avstånd till målet. Under 2:a världskriget svarade eldledaren för utvärderingen men därefter skedde denna vid pjäsplatsen varvid eldledaren bara behövde ange målet. Ammunitionen var rökgranater, lysgranater, pansargranater, spränggranater och granatkartescher. Den senare för närstrid mot infanteri. Under 70-talet tillfördes intelligenta granater som med hjälp av värmen från målet utlöste projektiler mot detta t ex STRIX till 12 cm granatkastare.

Artilleriet var i huvudsak hästdraget till 1940-talet och vissa förband in på 1950-talet. Artilleriets första diesellastbil var den tyska Klöcknern som levererades 1942.

2000-talet

Artilleriet består av ett enda förband, A9 i Boden.

De artilleripjäser som finns är Haubits 77B vilka ingår i två artilleribataljoner. Totalt finns ca 50 pjäser.

Beslut har fattas att vårt artilleri skall få en 15,5 cm dumpers-pjäs kallad Archer (se bild till höger)

Eldledning skall ske via eldledare på marken eller från luften via obemannade flygplan.

Förutom det konventionella sättet att ange målet kan man peka ut det med en laserpekare eller så kan granaten vara intelligent och själv bestämma var den skall landa. Den s k ostyrda ammunitionen blir allt mindre vanlig med hänsyn till skador på den civila befolkningen.

Slagfältets Drottning- Infanteriet har i Sverige i de närmaste försvunnit och Slagfältets Konung Artilleriet har till skillnad från vår omvärld minskat i en omfattning som verkar helt otidsenlig. Detta är ”Ultima Aqua” D V S Sista droppen. Archer skall dock förbättra läget med sin avancerade teknik.

Den nya styrda ammunitionen ökar nu på värdet av artilleri. det ska minska på riskerna för våra utsända på internationella uppdrag.

Artillerisamlingar i Sverige idag utanför Armémuseum och Artillerimuseet

Läget 1 jan 2010

1. Boden.

Försvarsmuseum Boden där det ingår en artilleridel med knytning till Boden.
I forna fästningsfortet Rödberget, helt intakt, finns en betydande samling omfattande Bodens fästnings artilleri.

2. Östersund.

Invigning av ett garnisonsmuseum 2010 i Optand söder Östersund. Del av f d A 4 museisamling kommer att ingå.

3.Karlsborg

I fästningen finns ett garnisonsmuseum med en mindre del tillhörande artilleri med knytning till fästningen.

4. Linköping

I garnisonsmuseet finns en liten avdelning från f d A 1.

5. Gotland, Tingstäde.

Ett garnisonsmuseum invigdes juli 2009. En artillerisamling med knytning till f d A 7 ingår. Skans 1 i Tingstäde är fortfarande bestyckad.

6.Göteborg

I Kvibergs museum finns föremål från f d A 2 och ett urval av artilleripjäser.

7. Skillingaryd.

Ett museum( invigning 2011), som främst skall omfatta hedens historia och ingenjörtrupperna, är under uppbyggnad, där det även kommer att ingå avdelningar för f d A 6 samt Skillingaryds läger.

8. Aspö.

På Aspö finns en stor samling rörligt kustartilleri på KA2 museum.

Arkiv och referensbibliotek

I artillerimuseet finns en mycket stor samling av militaria och krigshistoria samt teknisk litteratur som instruktioner och beskrivningar m m. Mer tillförs från olika håll. Till 2011 kommer detta att öppnas som ett av de nationella arkiven och referensbiblioteken i landet och inkludera ett par forskningplatser (platsbeställning krävs). En utförligare presentation kommer till 2011.

Innehållet kommer att vara huvudinriktad mot artilleri men innehåller även stora allmänna samlingar av armélitteratur samt litteratur från infanteri, pansar och hemvärn.

Artillerimuseets samlingar

Pjäsexpert åt SFHM är Leif Mårtensson

Samlingarna är tills vidare uppdelade i avdelningar enligt följande, ansvarig chef anges.

- Pjäsavdelning Stig Johansson

- Ammunitionsavdelning Johnny Karlsson

- Fordonsavdelning Ingvar Jogevik

- Sambands- och ledningsavdelning
Bengt Ahlstedt

- Intendenturavdelning Gunnar Jönsson

- Verkstad
Ingvar Jogevik

De stora samlingarna av knappar, gradbeteckningar tillbehör till uniformer etc hanteras av Hugo Nystrand.

Traditionsenhet

Enheten avses att vid behov hålla samman traditioner från Kristianstads f d garnison.

Till denna är knuten Kamratföreningen Norra Skåningar som leder sin egen verksamhet.

Föreningens bibliotek inordnas successivt i Artillerimuseets nationells arkiv.

Från A 3 finns Wendistföreningen vilken enbart är en kamratförening och som inte förvaltar föremål.

Från övriga delar av f d garnisonen, staber och förvaltningar, finns idag några små samlingar.