Artilleriets Historia

1700-talet
Vårt artilleri var organiserat i ett enda förband, det Kungliga Artilleriregementet. De ingående enheterna fanns ifrån Finland i norr till nuvarande Tyskland i söder. Artilleripjäserna sköt mot en fiende man kunde se från pjäserna och man hade förbindelse med chefen för hela armén med hjälp av ordonnanser, flaggsignaler eller signalraketer. Pjäserna var framladdade och normalt skjutavstånd var ca 300-500 m. Pjäserna drogs av hästar medan personalen gick bakom, men  i närheten av fienden av manskapet eller av speciella s.k. aktionshästar.  1794 organiserades artilleriet i fyra  Artilleriregementen, benämnda efter kungatiteln : Svea, Göta, Wendes och Finlands artilleriregementen.

1800-talet
Under början av 1800-talet lämnade vi Finland (1809) och Tyskland (1814). Norge blev i union med Sverige 1814. Artilleriet kunde transporteras med personalen  på vänsterhästarna och på den s. k. föreställaren, vilket kallades åkande artilleri eller på alla hästarna i spannet, vilket kallades ridande artilleri.  Erfarenheter från kriget mot Napoleon gjorde att ett nytt artillerisystem sattes upp ” Kongliga Raketcorpset” vilket kunde skjuta raketer med olika verkan. Fortfarande sköt artilleriet mot en fiende som man kunde se och sambandet med arméchefen var som tidigare. Infanteriets musköter, med rundkula byttes nu mot ett räfflat vapen, vilket gjorde att den numera avlånga kulan, genom sin rotation kunde gå längre och därmed träffa artilleristerna vid pjäserna. 1863 infördes ett räfflat, men framladdat artillerisystem.För att öka eldhastig-heten infördes bakladdning 1881.

1900-talet
Eldhastigheten berodde till stor del på att man var tvungen att flytta fram pjäsen efter varje skott, innan man kunde skjuta nästa.
För att komma till rätta med rekylen, försökte man dämpa denna genom gummipackningar, spiralfjädrar m.m. Den lösning som vi fortfarande använder, är att dämpa och återställa eldrörets läge  med hjälp av vätskor och gaser som finns i separata cylindrar, fästa vid eldröret. Vår första pjäs med detta system var 7,5cm kanon m/02.
Erfarenheterna från 2:a världskriget, innebar att man måste skjuta längre än man såg från pjäsen, varför särskilda eldledare infördes.
För att kunna höja eldröret mera, måste draganordningen för pjäsen kunna delas så att rekyl möjliggjordes vid höga uppsättningar, för att minska rekylen infördes även mynningsbroms, vilken riktade en del av krutgaserna så att eldröret bromsades upp.
Sambandet mellan eldledaren och pjäserna sköttes med trådtelefoni eller telegrafi. Man kunde även leda eld från luften med eldledare i  ballonger. På 1940-talet kom 2watt radio som möjliggjorde telefoni.
Att utnyttja mynningsflamman på fiendens artilleri, nyttjades av eldledningsförbanden genom att dessa mätte riktningen till denna från flera kända platser (avskärning) och där linjerna möttes var målet. Att nyttja bara ljudet av mynningsknallen gjordes av ljudmätförbanden som placerade ut väl inmätta mikrofoner och utvärderade tidsdifferensen, när ljudet nådde de olika mikrofonerna. Att nyttja både knall och ljud gjordes också varvid man mätte tiden från mynningsflamman till ljudet och därmed fick fram avståndet, var sedan platsen där man fanns noga bestämd kunde riktningen också fås med hjälp av olika instrument. Efter kriget kom radarstationer vilka kunde lägesbestämma artilleri genom mätning på den uppåtgående projektilbanan varefter man kunde utvärdera pjäsplatsen. Metoden man använde vid eldgivning var att pjäserna fanns inlagda och man hade målet inlagt. Detta gav en riktning och ett avstånd till målet. Under 2:a världskriget svarade eldledaren för utvärderingen men därefter skedde denna vid pjäsplatsen varvid eldledaren bara behövde ange målet. Ammunition som användes var rökgranater, lysgranater, pansargranater, spränggranater och granatkartescher. Den senare för närstrid mot infanteri. Under 70-talet tillfördes intelligenta granater som med hjälp av värmen från målet, utlöste projektiler mot detta, t. ex.  STRIX till 12 cm granatkastare.
Artilleriet var i huvudsak hästdraget till 1940-talet och vissa förband in på 1950-talet. Artilleriets första diesellastbil var den tyska Klöcknern som levererades 1942.

2000-talet
Artilleriet består av ett enda förband, A9, i Boden.    Artillerisystemet kallas 08 eller populärt Archer med artilleripjäsen FH77BWL52. Dessa pjäser ingår i två artilleribataljoner med totalt 24 pjäser. Ytterligare 12 pjäser har införskaffats när Norge sade upp avtalet om inköp av 24 pjäser. Dessa 12 har placerats i förbandsreserven och 2020 kommer vi att få reda på om de sista 12 också kommer att införskaffas.
Eldledning kan ske via eldledare på marken eller från luften via obemannade flygplan (UAV) eller via en artillerilokaliseringsradar som anger platsen för fientligt artilleri till egna enheter. Förutom det konventionella sättet att ange målet med kartreferenser kan man peka ut mål med en laserpekare som granaten styr mot eller så kan granaten vara sk intelligent och själv bestämma var den eller dess stridsdelar skall träffa.
Den ostyrda ammunitionen blir mindre vanlig med hänsyn till skador på civilbefolkningen.
Slagfältets Drottning, Infanteriet har i Sverige nästan försvunnit och slagfältets Konung, Artilleriet har till skillnad från vår omvärld minskat i en omfattning som verkar helt otidsenlig. Detta är ”Ultima Aqua”dvs sista droppen. Archer skall dock förbättra läget med sin avancerade teknik och styrda ammunition med en skottvidd på över 50 km. 

Du kan ändra denna exempeltext. Peka här och klicka på knappen "Redigera text". Lorem ipsum dolor sit 

Skriv i vad detta är för något
Skriv i vad detta är för något
Skriv i vad detta är för något
Haubits 77 B
Archer
Archer