|
6-pundig kanon m/1795 för ridande artilleri
6-pundig kanon,
12 mm kulspruta
7 cm kanon m/00
7 cm kanon m/00
10,5 cm bergshaubits
|
Samlingen av ”pjäser”, kanoner, haubitser, granatkastare och mörsare, är museets viktigaste del. Till dessa finns flera äldre typer av föreställare etc samt en stor samling av tillbehör, verkstadssatser m m. Pjäserna är av typen rörliga eller i några fall flyttbara. Till samlingarna är knutna även arméns granatkastare och pansarvärnskanoner.
Samtliga pjäser skall för framtiden åter kunna göras brukbara men vitala delar för funktion är idag borttagna. Lokalerna är ännu något år trånga men samlingarna är ”visningsbara”.
2008 omfattar denna samling 100 olika objekt. Tidsperioden för samlingarna omfattar slutet av 1700-talet fram till våra dagar. De flesta är så kallade riksexemplar, det vill säga det exemplar som är nummer ett för att sparas för framtiden i de nationella samlingarna. Samlingarna är så kompletta att hela den tekniska utvecklingen under perioden kan följas. Av det skälet finns även några intressanta försöksexemplar och ett par som inte antagits efter truppförsök. Av riksexemplaren finns idag enbart enstaka på annan plats.
Några ytterligare kommer att tillföras samlingarna senare under året.
För att se fast artilleri måste man åka på flera platser m h t att de ofta tunga pjäserna är just fasta. Exempel på platser är Rödberget i Bodens fästning och andra batterier i Övre Norrland, Karlsborgs fästning och Vaxholms fästning avseende pjäser med knytning till armén. Noteras bör att kustartilleriet bildades först 1902 vilket gör att många äldre kanoner för kustförsvaret tillhörde armén. Museet för rörligt kustartilleri finns på Aspö i Karlskrona skärgård. Av värnkanoner finns i Artillerimuseet enbart de som en gång tillhört rörligt artilleri eller är på hjul.
På denna hemsida finns presenterade ett 10-tal smakprov ur de omfattande samlingarna. För att få en bättre överblick hänvisas till våra kataloger eller hellre till ett besök.
|
Foto Karin Rügheimer aktivera bilden videofilm
Bilden är tagen vid A3 gu-bataljons sista
skjutning. Haub 77B, bpl Ripafältet, aktivera bilden videofilm
Sista skottet från Rinkaby
|
|||
|
|
Nr 2:6-pundig kanon m/1795 för ridande artilleri Kanonen är konstruerad av von Cardell för att ingå i hans ridande batterier normalt tillsammans med 2 haubitsar. Personalen satt samtliga till häst för att kunna hålla kavalleriets tempo, även i galopp. WMF pjäser bedöms tillhöra den andra ridande organisationen från 1802. För första gången ser vi det bevingade blixtknippet, Wendes blivande vapen, på eldröret. De första fyra hade inte detta(se bild med text).Båda tillverkningarna är av typ m/1795. Normalt satt kula och krutkardus ihop, ofta med en spegel av trä som styning, så kallat geschwint skott. VID WENDES 1802-1816.Drogs först av fyra, sedan normalt av 6 hästar. VIKT ca 755 kg ELDRÖR av "metall", dvs brons, Cardells recept var 88% koppar och 12 % tenn, ca 465 kg, KALIBER 6 pund, ca 9,8 cm SKOTTVIDD/AM kula ca 600 m, stora mål 900. Kartesch max 300, normalt snarare 50 m. ANTAL Troligen 10, varav 5 förlorades 1806
|
||||
|
|
Nr 4:6-pundig kanon, fransk, krigsbyte från 1813 Efter slaget vid Leipzig hösten 1813, erbjöds Carl von Cardell, av kronprinsen och befälhavaren för nordarmén, Carl-Johan Bernadotte, att som krigsbyte utvälja 12 pjäser ur Napoleons efterlämnade artilleri. Han tog åtta 6-pundiga kanoner och fyra 8-pundiga haubitsar, vilka kom till Wendes den 28 juni 1814 och var i tjänst som övningspjäser till ca 1833. Två av kanonerna med föreställare finns i Kristianstad, en på WMF och en på Regionmuseet. Övriga finns på AM och någon har gått till ett franskt museum. Kanonerna, nygjutna 1813(en 1807), har ingraverade namn på eldröret, i Kristianstad L’Absolu och L’Ulysse(WMF). DATA ungefär som Nr 5 ELDRÖR med krönt N för artilleristen och kejsaren Napoleon
|
||||
|
|
Nr 14:12 mm kulspruta m/1875, m/Palmcrantz Denna kulspruta(ej automatisk!) var landets första i tjänst och tillfördes artilleriet, först för fästningarna, senare även för organiserade "batterier" där besättningen om 3 man satt på föreställarens ammunitionskista. Den 10-pipiga kulsprutan konstruerades av Helge Palmcrantz ca 1870. Vid tester lyckades det, sägs det, att komma upp i 800 skott på en minut, men praktiskt gällde ca 400.Även om den fungerade väl kom den ungefär samtida Gatling revolverande konstruktion att vinna större framgång. Palmcrantz samarbetade med (Maxim-)Nordenfelt som sålde ett flertal på export och lät även tillverka kulsprutan i Paris och London. För marinen fanns 2- och 4-pipiga 25 mm och 5-pipiga 8 mm kulsprutor av samma typ, även för fartyg (åtm 87 st köptes av armén). Funktion är i stort: "Mekanismen är så inrättad att då häfarmen framföres, laddas först gevärspiporna, varefter vid fortsatt rörelse å häfarmen afskjutes den ena efter den andra;vid häfarmens tillbakaförande utdrages de tomma hylsorna, och vid slutet av rörelsen nedfalla nya patroner från ett ofvanpå vapnet anbragt magasin"…(om 100 patroner) VIKT ca 310 kg, uppbröstad inkl tre man och ca 5 000 skott ca 1040 kg, 2 hästar drog. PIPA 12,17 mm, som gevär m/1867. SKOTTVIDD/AM magasin om 100 skott fyllde efterhand på patronledaren/ mataranordningen. 5 magasin fanns på kulsprutan och 24, jämte 1900 skott, på föreställaren. Verksam max 300 meter.
|
||||
|
|
Nr 22:7 cm kanon m/00 för ridande artilleri Efter i Nr 21 beskrivna försök köptes 16 pjäser med fjädrande markspade för tre batterier och ett depåbatteri. Innan leveransen hunnit slutföras hade 7 cm m/02 köpts. De 16 avdelades därför för det ridande artilleriet eftersom pjäsen var lätt och enkel. Även föreställarna och ammmunitionsfordonen kom från KRUPP. Enbart hjulen var av trä. Den fjädrande spaden hade sina egenheter; hela pjäsen hoppade till vid rekylen som en gräshoppa, vilket också blev ett öknamn. Ur instruktionsboken: Vid skottlossningen fattar markspaden fäste i marken, varvid den kring axelbulten rörliga spaden, under det att lavetten rekylerar, sammantrycks en mellan lavettbenen befintlig fjäderstapel, så att rekylen hämmas. Sedan rekylen upphört utvidgar sig åter den sammantryckta fjäderstapeln och för fram lavetten. Ingen kanon finns kvar; de ersattes 1916 med 7 cm kanon m/02. Eldrören togs till vår första luftvärnsartilleripjäs, se Nr 27 .WMF har en, enda kvarvarande, delvis ofullständig lavett, samt två föreställare och en ammunitionsbakvagn. VID WENDES 1902-1916 VIKT 887 kg, föreställare ca 715 kg ELDRÖR 28 refflor, kil, 6 skott/min RÄCKVIDD/AM Utgångshast 430 m/sek. Max elevation 18 grader, i sida 3 grader inom lavetten. Max 5 500 m men gjord för direkteld. Granatkartesch(6,5 kg), granat. Patronhylsa. 40 skott i lådor om fyra, i föreställarkistan.
|
||||
|
|
Nr 29:6 cm granatkastare(grk) m/18 Behovet av ett korträckviddsvapen anpassat till skyttegravskriget under 1VK gjorde att olika typer av "min- och handgranatkastare" med överkalibrerade granater infördes, efterhand mer avancerade. Den första grk kom från KRUPP, på 5,3 cm för överkalibrerad ammunition. Efter försök togs en svensk variant fram och tillverkades i 122 ex(något osäker siffra) av Stockholms Verktygskompani och Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping. Några av dessa gick till kustartilleriet och några till Bodens fästning, de flesta gick till A1- A 6 för vardera en "granatkastarkolonn"(fick inte heta batteri) om vardera 3 sektioner om 4 grk och en handgranatsektion. På A 3 genomfördes en övningsskjutning i oktober 1921, troligen den enda. Grk transporterades på en specialinredd hästdragen kärra(pjäsvagn), men kunde kortare sträckor bäras med bärstänger. Pjäsen var klumpig och osäker att hantera i fält. Kolonnerna utgick mot slutet av 20-talet och efterhand koncentrerades alla till Boden där de fanns in på början av 2VK. VIKT 115 kg SKOTTVIDD/AM En tung(25 kg) och en lätt (12,5kg) överkalibrerad vinggranat fanns med 2 resp 4 delladdningar för max 600 resp 1 000m; i praktiken kortare. Elevation 45-75 grader.
|
||||
|
|
Nr 30:10,5 cm bergshaubits m/10-24, försökspjäs År 1918 beslöts att på A4 sätta upp ett bergsartilleribatteri på försök. Från A 3 togs bland annat 48 hästar från ett nedlagt ridande batteri.Till försöken avdelades två m/10 och ett extra eldrör. Genom att helt nybeställa en och bygga en lavett till det extra eldröret blev det 4 haubitsar till ett helt batteri(nr 23, 24,117 och 148). Först 1926 blev organisationen helt klar men lades direkt ned som bergsartilleri i 1925 års försvarbeslut. Batteriet var ute på en stor fjällövning 1931, därefter placerades det i mobreserv. Vid krigsutbrottet överfördes batteriet i all hast till finska Sallafronten. Viggo Olsson, A 3 kommenderades dit som instruktör. Pjäserna återkom 1944 till Sverige inom ramen för olika vapenaffärer, hamnade i Blekinge för att bilda ett lokalförsvarsbatteri, bemannat av A 3.Sista repövningen var 1963 varefter skrotning skedde. Bergslagens tygstation skötte skrotningen; dvs en skrothandlare köpte pjäsen, den hittades på 1980-talet och fraktades till Småland av en vapenhandlare och efter ett byte 1994 vid WMF. De andra tre har inte återfunnits. VID WENDES CA 1944- 1963 DATA se Nr 26. Delades i tre delar vid "bergstransport" efter tre ggr två hästar vilka drog i tandem. Småbilder visande pjäsens uppdelning. Samtliga delar kunde förses med skidor. Pjäserna delades aldrig under Wendestiden.
|
||||
|
|
Nr 42:10,5 cm haubits m/40H Det stora behovet av nya lätta artilleripjäser tillgodosågs vid krigsutbrottet genom beslag vid Bofors och köp i Tyskland.1940 beslagtogs 16 av vardera en 10,5 cm haubits till Siam, S, och Holland, H, på ännu inte levererade pjäser. Den holländska var av typ m/29-37 efter Bofors första med V-lavett, en typ som också såldes på licens till Finland(där m/37).1942-44 nybeställdes dessutom 211 st("A"). Någon beteckning A har dock aldrig använts. H’ hjul av stål och S’ trähjul ersattes av samma hjul som till A, dvs av lättmetallen elektron(samma fanns för 7 cm kanon m/02-33 resp m/40) Pjäserna försågs med mynningsbroms typ Jentzen samt eldrör av längd 22 kaliber avsett för 6 delladdningar i laddningshylsa(av mässing eller järn, typ som för 10,5 cm m/39). Vid fordonsdragning fördes eldröret i särskilt transportläge. På 1950-talet gjordes en omfattande modifiering och dessutom köptes 109 st B med korta eldröret kvar, dock med tallriksbroms, men dessa försågs direkt, klart inom något år, med nytt förlängt eldrör(bit påskruvades!), samt till sist, 51 st C; för C med alla modifieringarna för m/40-typerna införda från början, d v s främst långa eldrör(28 kalibers samma som för haubitsen m/39, se Nr 38), nytt uppbrotschat patronläge för patronhylsa m/50, tallriksbroms för att klara rekylen från laddning 7, för främst B och C nya bredare hjul av stål(egentligen av den typ som H hade haft från början), dessutom riktplåtar, maskeringssats med wirar m m. Ny sköldtyp med en extra, gångjärnsförsedd översköld infördes på H. B och C, för A och S tillkom en något breddad sköld både som kulskydd och inte minst som skydd mot trycket från talltriksbromsen. Senare tillkom, för en ny sgr 60Z, en laddning 8. Gummihjul tillfördes under början av 70-talet, men inte på H. VID WENDES 1942-1996(gäller samtliga typer), H några år under 40-talet och under 50-talet i depån.Drogs först av sex hästar sedan hjultraktor med drivkärra eller terrängdragbil VIKT 1 900kg ELDRÖR 10,5 cm, kil, ca 8 sk/min med laddningshylsa, blev ca 14 efter införandet av patronhylsa. SKOTTVIDD/AM 610 m/sek för laddn 8 och sgr m/60Z(14,5 kg),13,7 km.(tidigare för laddn 6, 10,6 km). En rad projektiltyper inkl pv, rök och lys. Sgr 15,5 kg.
|
||||
|
|
Nr 49:15,5 cm haubits 77A Behovet av en ny 15,5 cm haubits blev tydlig och studier och försök startade redan på 1960-talet. Resultat blev Bofors haubits 77,långskjutande med hög momentan eldhastighet samt egen motor för hydrauldrift och förflyttningar inom grupperingsplatsen(7 km/tim) samt som kunde utnyttjas för själva grupperingen av pjäsen till eldställning, ammunitionskran, ansättning m m. Även en ny sgr togs fram med större verkan än äldre 15,5-centimeters, räckvidd ca 21 km. 206 st beställdes, senare, med Bofors Indienexport som grund, beställdes 51 st 15,5 cm haubits 77B med skruvmekanism och möjlig att skjuta ca 29 km med basflödesgranat. Till pjäsen hörde en 10,5 cm tubkanon 4151. Typ B blev A 3 sista pjäs i utbildningen fram till nedläggningen år 2000. 77A utgick ur krigsorganisationen, vissa skrotades och andra en tid satta i reserv. WMF fick 2001 en 77A. För framtiden diskuteras att sätta en ny typ av 77B, på bakdelen av flaket till en stor dumper. VID WENDES 1985- 2000 VIKT 11 300kg ELDRÖR längd 589 cm. Kilmek, 3 skott på 10 sek. SKOTTVIDD/AM Se även ovan. Granat ca 43 kg, 6 laddningar, patronhylsa av plast, 760 m/sek, laddn 6, ger 21 km |
||||
|
|
|||||